Guld, guld – tonvis med guld

Västergötlands guldålder är folkvandringstid. Under 400-talet var enorma mängder guld i omlopp i Europa på grund av oroligheter och krig. Romarna betalade årligen hunnerna för att slippa plundring. Delar av ”vårt” guld har säkerligen sitt ursprung i detta ”hunnerguld” eftersom nordbor gjorde tjänst både hos romarna och hunnerna. I Skandinavien saknades en penningekonomi ända in i 1000-talet e.Kr. Metallens värde låg enbart i vikten och därför smälte man om de importerade mynten till smycken, spiraler, tenar eller tackor i varierande storlekar. Alla med bestämda vikter. Det mesta av det guld som bevarats till vår tid har sådana former. Guldet är mycket rent och ofta har det en halt på 23 karat. Även smycken användes som betalningsmedel. Det framgår av deras vikt att de är anpassad till det romerska viktsystemet. Ägaren till en fingerring kunde därför lätt kontrollera en uppvägning eller de vikter som en handelsman användes sig av. Han bara drog av sig ringen från sitt finger och la den i vågskålen. Smyckena fungerade alltså både som passiva förmögenheter, som lätt kunde användas som betalningsmedel vid behov. Sönderhuggna hals- och armringar är tydliga tecken på detta.

Guldmynt spelade till vardags en underordnad roll under romersk tid i det ekonomiska systemet inom romarriket. Guldmynten blev och förblev ett politiskt medel snarare än ett primärt ekonomiskt maktmedel. Guldet var begränsat till enstaka kapitalägare och för statens finanser. Guldmynt var därför kraftigt laddade med prestige och användes främst i fjärrhandel eller som handelsvara i till exempel gåvohandel – som tributerna till hunner, östgoter med flera. Guldmynt, aurei och senare solidi, förblev statens och överklassens särskilda maktmedel, närmast att karaktärisera som ”special purpose money” än ett medel i ett reguljärt betalningssystem

Fram till Vendeltiden var östeuropa och flodvägarna mellan östersjön och svarta havsområdet kontrollerat av germanska folkslag /stammar. För nordbornas kontakt med den klassiska världen, speciellt den östra delen av det romerska imperiet, var detta av största betydelse. Här i Norden var man tvungen att importera alla andra metaller än järn, vilket innebar att allt guld och silver måste importeras söderifrån.

Forskningsmässigt har det tidigare varit svårt att forska kring svarta havsregionen på grund av de politiska förhållandena som rådde efter 2:a världskriget. Detta har inneburit att det är först i senare årtionden som det har stått klart hur stor betydelse som östra Europa har utgjort för att förmedla klassisk kultur till Norden.

Den absoluta huvudströmmen av allt det guld som cirkulerade i ”Germania Libera” härrör från de romerska guldreserverna. En stor mängd guld flöt ut i form av mynt från den romerska gränsen. Andra romerska guldsaker påträffas sällan i Norden. Ett intressant mönster är ju fler solidus mynt det finns i ett område – desto färre vidarearbetade guldföremål påträffas i regionen. Guldet, i form av ringar etc, på det svenska fastlandet har haft solidus mynt som råvara. Medan det är mer vanligt med bara solidus mynt på de båda öarna Öland och Gotland.

Mynt- och guldskatterna representerar inte någon personlig egendom utan de utgör kungaskatter. Det innebär att solidi- och guldskatterna i Sydskandinavien verkligen och bokstavligen representerar regionala, politiska och administrativa centralorter eller centralbygder.

I Norden finns inga tecken på reguljär marknadshandel med värdemetall som betalningsmedel under romerska järnålder eller folkvandringstid. Samtidigt kan vi konstatera att under 400-talet e. Kr. strömmar stora mängder guld ut över Europa. En ansenlig mängd av detta guld når även till Västergötland. Över 16 kg guld har påträffats i detta landskap.

Litteratur referenser presenteras i slutet av de kommande inläggen.

God fortsättning

Bengt Nordqvist