Författare: admin-finnestorp

Konservering av dessa praktfynd kräver noggrant genomtänkta åtgärder. Om föremålet i fråga är täckt av krustor kan man oftast inte avlägsna dessa med hjälp av mikroblästring, istället arbetar konservatorn till största delen under mikroskop. Avlägsnande av korrosionskrustor sker då med hjälp av trästickor, skalpell och liknande verktyg. Ibland kan konservatorn även använda sig av handverktyg med roterande trissor typ ”Dremmel”. Ett sådant arbete kräver stor försiktighet för att inte förstöra en eventuell orginalyta.

”Dremmeln i arbete”

Vattnet byts regelbundet och salthalten mäts med hjälp av en kloridmätare, när salterna har försvunnit kan man ta upp fynden för vidare konservering.

Här ser vi hur en kloridmätare ser ut. Notera betselringen av järn från 2008 års grävning.

 

Järnföremål som legat i mark kan som kopparlegeringar innehålla salter som i hög grad bidrar till nedbrytning. Av de olika salterna skapar kloriderna störst problem (dessa finns bland annat i vanligt bordssalt). Att konservera järnföremål handlar till stor del om att avlägsna dessa salter. Detta sker ofta genom att föremålen läggs i ett urlakningsbad bestående av avjoniserat vatten, till vilket man tillsatt en basisk kemikalie.

Här ser vi Johan då han häller vätskor i behåller med olika järnföremål från Finnestorp

  Arkeologiskt järn har efter lång tid i marken ofta korrosionskrustor, som ofta döljer den ursprungliga formen. Här kan röntgenbilderna vara till stor hjälp då de avslöjar dess ursprungliga form. För att avlägsna dessa korrosionskrustor används ofta mikrobläster, denna fungerar som en vanlig bläster men i mycket mindre skala. Med hjälp av denna kan man ofta varligt skulptera fram originalytan. (bläster = en redskap där det blåser ut en mycket kraftig och riktad luftstråle / eller något annat material som sand)

Johan vid blästren.

  Föremål som legat länge i jorden, kan vara innesluten i sand, jord eller i olika korrosionsprodukter mm. Dessa olika lager kallas med ett gemensamt ord för krustor. Beroende på materialet/en i föremålet samt den omgivande jordmånen skapas olika typer av krustor. För att kunna avlägsna dessa (om det anses nödvändigt) krävs att konservatorn har en kunskap om hur dessa uppstått samt vad de består av, då detta är avgörande för det fortsatta arbetet. Att avlägsna sådana krustor kallas av konservatorer att preparera fram.

På bilden ser vi olika föroreningar som finns utbredda runt exempelvis hålen som är belägna i bleckets hörnor.

  Föremål av kopparlegeringar kan om de utsatts för stora mängder salt i jorden få något som konservatorerna kallar bronssjuka. Bronssjukan kan snabbt bryta ned ett föremål, därför är det viktigt att veta om fynden har sådana anlag i ett tidigt skede av konserveringsarbetet. Med hjälp av förhöjd fuktighet i en exsickator kan detta upptäckas i tid. Exicator är en torkapparat som består avett tjockväggigt glaskärl med ett lufttätt lock. I den undre delen finns torkmedel, som tar upp vatten eller organiska lösningsmedel.

På bilden ser vi en sadelring (till vänster) som ligger på torkning

 

Med hjälp av röntgenbilden kan vi se hur vackra beslaget är oavsett om det finns smutslager som döljer dess orginalyta.

Röntgenbild som visar den vackra dekoren som finns inpunsat i blecket.

I torkskåpen ges fotona en chans att torka upp och först nu kan röntgen fotona studeras närmare.

Här ser vi Johan när han plockar ut de torkade röntgenbildena. Notera bilden av söljan på fotot i Johans hand

 

 Som en första åtgärd röntgas fynden. En röntgenbild kan ge mycket information om ett föremål som en konservator behöver veta innan fortsatt arbete. Genom röntgning kan exempelvis föremålets orginalform avslöjas, något som i ett första skede kan vara svårt att se på vissa järnföremål. Röntgning kan även ge information om tillverkningsteknik spår av sammanfogningar etc. Efter röntgning framkallas bilderna i ett mörkerrum, när de torkat kan konservatorn med hjälp av dem bestämma hur arbetet skall gå vidare.

Bilden visar Johan när han står och arbetar vid röntgen apparaten

 

När föremålen grävs upp i fält läggs de i plastpåsar i vilka man lägger lite av jorden som de påträffats i. Jorden hjälper till att hålla fukten i föremålet och förhindrar därigenom att föremålet (särskilt järn) att torka ut för snabbt vilket kan orsaka sprickor. Så mycket som möjligt av luften i påsen pressas ut för att göra miljön så syrefattig som det går. Efter utgrävning lämnas fynden så snabbt som möjligt till en konservator. På konserveringsateljén förvaras föremålen i ett kylt utrymme, eftersom detta hjälper till att motverka uttorkning samt sänker hastigheten på de nedbrytande kemiska reaktioner som startats när föremålet grävdes fram

Bilden visar hur de ligger och ”vilar” i kylen i väntan att konservatorn skall börja sitt arbete