Vad man inte får glömma bort när man tittar på eller kanske rent av håller den i sin hand – ett av dessa praktföremål från Finnestorp. Jo, detta förgyllda och vackert mönstrade föremål har utgjort en specifik persons ägodel. Föremålet har också utgjort en del av denna individs personhistoria.
Låt tänka oss – att denna man har inhandlat föremålet. Förslagsvis är det ett vackert utsmyckat betsel. Ett betsel som skall återspegla den kategori av personer som han ansåg sig tillhöra. Detta betsel har han sedan använt, kanske dagligen – år ut, år in. Vi ser på föremålen att det har varit utsatt för ett återkommande kraftigt slitage. Ett slitage som nötts fram genom ett långvarigt användande. Betslet har funnits där som en del av hans övriga krigsutrustning, som svärd, lans och sadel. Dessa föremål har följt honom på hans resor och äventyr. Det spelar ingen roll om det var längs Västergötlands ridstigar eller på någon av de senantika städernas stenlagda gator.
På morgonen fick han trä betslet över hästens mule och föra in bettet i hästens mun, för att avslutningsvis kontrollera att allt satt rätt. När han sedan rider ut tillsammans med sina sammansvurna, ut på slagfältet – då satte han sin tillit till att tyglar och betsel skulle hjälpa honom i striden. De, tillsammans med hästen, blev nu en del av honom. Detta gäller likaväl när han arbetar som en beriden krigare åt kejsaren eller på slagfältet någonstans i Västergötland. Väl medvetna om denna nära relation mellan föremålet och den döde krigaren – gör att de båda förs ner tillsammans i offerplatsens heliga våtmark.
Det är först nu som det är möjligt att känna historiens vingslag!
Nedan ett av praktblecken som har varit fäst på ett betsel. Se rekonstruktion av betslet – gå till framsidan klicka på – Lite mer om fynden.
